Förtryck ett strukturellt problem
Stödet till kommunerna, framför allt för att höja kvinnornas löner, har nått en rekordnivå tack vare vänsterpartiet.
De senaste dagarna har representanter för borgerligheten yttrat sig kring behovet av jämställdhet, och hur “vänstern” inte levt upp till vad man lovat. Som vänsterpartister känner vi oss givetvis utpekade. På ett par punkter är vi överens.
Vi delar Agneta Berliners uppfattning (VLT, 15/4) om att det nu blivit fight mellan partierna om vilket som är mest feministiskt; något slags SM i kvinnokamp. När “utbudet” är så stort gäller det att skala av de politiska flosklerna och se till vad förslagen får för konkret genomslag. Vi delar även Ann-Kristin Ekman och Elisabeth Unells åsikt (VLT, 21/4) att män har mycket att vinna på ökad jämställdhet. Frågan är bara varför en del män väljer att blunda för de fördelarna?
Vänsterpartiet talar om kvinnor som ett kollektiv därför att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. När så många individer blir diskriminerade på samma grund anser vi att det är fullt legitimt att söka svaret i övergripande strukturer. När så många kvinnor har liknande förhållanden och utsätts för samma saker, kan det enligt vänsterpartiet knappast röra sig om en slump. Det här handlar inte om att Lisa på Småstads Mekaniska AB får lägre lön än Bert eftersom hon inte är lika bra på att löneförhandla. Det här handlar om att situationen ser ut på samma sätt i hela Sverige, i både offentlig och privat sektor, även om siffrorna ser något bättre ut i den privata sektorn. De övergripande strukturerna kallar vi för patriarkatet.
Det innebär inte, som borgarna vill få allmänheten att tro, att vänsterpartiet blundar för självklarheten att vi alla är individer med olika utgångspunkter. Men ska man nå konkret skillnad handlar det om att se helheten och de strukturer som förtrycker. När har männen frivilligt lämnat ifrån sig makt eller andra fördelar? Finns det några betydelsefulla exempel på det? Kvoteringar och regleringar är tyvärr hittills det enda sätt som fått reella återverkningar. Kvinnor vill ha halva makten nu, och inte när männen behagar träda tillbaka.
Det är beklagligt att Berliner inte klart kan se vad de s.k. pigavdragen innebär för kvinnorna. Pigavdraget i Finland har höjts till skyarna av näringslivet och av borgarna. Den utvärdering som gjorts har dock visat att det är medel och överklassen som har tjänat på avdraget, vilket förvisso är de grupper som borgerligheten representerar. Ofta hävdar man att de personer som invandrat till Sverige skulle vara särskilt lämpliga för jobben eftersom de är i behov av att slå sig in på den svenska arbetsmarknaden. Är det den utvecklingen som folkpartiet vill se i Sverige? Är det ett sätt att nå s.k. liberal jämställdhet? Med tanke på den integrationspolitik som partiet driver kanske det inte är alltför långsökt.
Att vänsterpartiet inte nått dit vi vill är alldeles korrekt; tyvärr har vi inte egen majoritet i Riksdagen. Men vi undrar vilken information Berliner tagit del av om hon inte noterat vad vi hittills åstadkommit för att höja kvinnornas löner och yrkesstatus, särskilt inom den offentliga sektorn. Stödet till kommunerna, framför allt för att höja kvinnornas löner, har nått en rekordnivå tack vare vänsterpartiet. I vårbudgeten anslogs dessutom 135 miljoner till stöd för kvinnojourer, rikskvinnocentrum och kvinnors organisering. Dessa frågor har länge varit, och kommer även fortsättningsvis vara, prioriterade för vänsterpartiet!
KARIN THORBORG (v), riksdagsledamot
STEFAN KUDRYK, ordförande för Vänsterpartiet Västerås
(Debattartikel i Västmanlands Läns Tidning)