Vårdnadsbidrag odlar en skev kvinnosyn
“Vårdnadsbidrag blir bara en fälla och odlar en skev kvinnosyn” skriver Monica Henriksdotter och Per Lithammer i en debattartikel i vlt.
Nyligen diskuterades om bidrag för vård av egna barn. Vi ser oftast att det är kvinnan som “väljer” att stanna hemma, medan mannen försörjer familjen. Den 31 maj kom rapporten om att Sverige ligger klart under övriga Europa vad gäller kvinnliga chefer i näringslivet. Vi hade gått ner åtta procent och är således en tillbakagång.
Tendensen är solklar! I samhället florerar en attityd som direkt för kvinnan tillbaka till hemmet samtidigt som det inte ges plats för kvinnliga chefer.
Vi är inte ett jämställt samhälle och så länge vi inte är det måste det vara regeringens uppgift att visa på hur vi blir det genom framåtsyftande reformer.
Då är inte förslaget om vårdnadsbidrag ett sätt att främja jämställdhet. Det är däremot till exempel utökad föräldraförsäkran med öronmärkt pappaledighet.
Studier från Finland visar på att det är kvinnan som väljer att vara hemma, oftast kvinnor med låg utbildning. Dessa har sedan väldigt svårt att komma ut i arbetslivet efter att varit hemma under flera år. Att införa vårdnadsbidrag blir en tillbakagång till ett samhälle där kvinnorna är hemma, sedan må kvinnan själv kalla sig hemmamamma eller hemmafru.
Innehållet och konsekvensen är det samma. Kvinnan på TV har säkert gjort ett val. Men för hur många kvinnor är det ett verkligt val? Vad vårdnadsbidrag gör är att sätta upp en norm och en attityd i samhället att det är just kvinnan som stannar hemma.
Skulle vi ha studier som visar att vi har ett jämställt samhälle, vore läget ett annat. Vårt samhälle behöver en attitydförändring och reformer som verkar för kvinnors kompetens och möjligheter i arbetslivet.
Vårdnadsbidrag blir bara en fälla och odlar en skev kvinnosyn samt lite cyniskt ett sätt att lösa arbetslösheten: då räknas de inte in i statistiken. Vad som är bäst för barnen i sammanhanget kan de lärda tvista om i all oändlighet och det finns inget säkert svar på det. Den diskussionen gör inget annat än ger dåligt samvete och återigen drabbar det först och främst kvinnorna.
Monica Henriksdotter
Per Lithammer