”Tåg 790 mot Enköping och Västerås är i dag inställt. Vi beklagar detta och hänvisar resenärer till nästkommande förbindelse”.

Rösten i högtalarsystemet på Stockholm Central låter lika trött som vi pendlare känner oss. Varför? Därför att vi vet att nästa förbindelse kommer att bestå av dubbelt så många passagerare. Att man får stå helavägen hem är därför troligt. Att man möter arga medresenärer är garanterat. Högtalarrösten bekräftar det vi redan vet: tågen går inte som de ska.

Maktlösheten över denna situation breder ut sig. Vem ska jag klaga hos? Vad kan göra skillnad?

Jag är en av tiotusentals pendlare i Mälardalen. Varje morgon rör vi oss mot tågstationerna ovetandes om vi kommer till jobbet, eller om vi kommer hem på eftermiddagen. Jag har precis som alla andra pendlare fått nog. Efter förra vinterns tågkaos sades det att vi inte skulle få uppleva detta igen. Det var lögn, det kan vi pendlare vittna om.

I torsdagens VLT kunde vi läsa om Trafikverkets generaldirektör som säger att det krävs 2–3 miljarder kronor per år för att rusta upp spåren. Annars, tillägger han, kan vi ju alltid dra ner på turtät-heten.

Vad är det då som infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Swärd tar fasta på? Jo, det där med färre avgångar tycker hon låter som ett bra förslag. Motivet är att minska antalet inställda tåg och förseningarna.

Låt mig nu förstå detta rätt: Pendlare ska alltså fortsätta betala hutlösa 2 919 kronor i månaden och för detta få färre avgångar? Samma pris men sämre samhällsservice.

Ministerns motivering om att minska förseningarna ger nog de flesta pendlare inte så mycket för. Denna vinter har ju sett ett stort antal inställda tåg dagligen, och förseningarna har inte minskat för det. Färre tåg på spåren har vi alltså redan utan att det lett till några kännbara förbättringar.

Problemet med tågen är inte bara den borgerliga regeringens fel. Det tar lång tid att rasera infrastruktur. Även de socialdemokratiska regeringarna måste ta på sig ansvaret för eftersatt underhåll.

Däremot bär den borgerliga regeringen det fulla ansvaret för att så lite nu händer. Alliansen har makten och kan inte svära sig fri från ansvar. Det är därför extra beklämmande att man avslog Vänsterpartiets begäran om att få debattera tågkaoset i riksdagen, när problemen var som värst för några veckor sedan. Varför vill man inte ha ljus på denna fråga?

Om någon borgerlig företrädare väljer att svara på denna artikel kommer svaret att följa ett förutsägbart mönster. Det kommer att hävdas att mycket görs och att ”vi jobbar på det”. Frågan som hålögda, trötta pendlare som jag måste ställa sig är: fungerar det? Leder regeringens politik rätt?

Svaret är uppenbarligen nej, vilket ytterligare ökar behovet av en bred diskussion och en ny politik.

Det som var ännu mer anmärkningsvärt var när några centerpartister i nationella medier på fullaste allvar hävdade att fler avregleringar och privatiseringar skulle göra saker bättre. Hur då? Om banunderhållet är så eftersatt hjälper det inte hur många operatörer vi har på spåren. Oavsett vem som äger tågen måste de väl alla köra på samma gamla nedslitna spår?

Jag tror att de flesta pendlare håller med mig om att avregleringen och bolagiseringen av tågtrafiken inte fungerat. Ansvaret för kalaset är numera så upphackat att alla skyller på alla så fort första snöflinga faller. Ingen tänker på oss pendlare, eller de andra resenärerna, som hamnar i kläm.

Det har nu gått så långt att jag vädjar till regeringen om att söka stöd över blockgränserna för att nå en lösning på detta problem. Jag gör det framför allt som enskild pendlare, men självklart också därför att jag tror att Vänsterpartiet har idéer som skulle lösa problemen som vi resenärer möter varje vinter.

Alla förutom regeringen hävdar nu att ban-underhållet måste ta fart på allvar. Vänsterpartiet vill bygga nya spår och rusta upp de gamla motsvarande 16 miljarder kronor per år. Vi tycker också att det är orimligt att SJ betalar så mycket till staten i avkastningskrav och lönsamhetsmål, eftersom de pengarna istället borde stanna hos SJ och bidra till bättre trafik.

Det vore rimligt om regeringen åtminstone var villig att diskutera detta med oss. Menar regeringen allvar med sitt dagliga tjat om ”arbetslinjen” och behovet av en ”regional arbetsmarknad” borde detta vara en högprioriterad fråga.

Min uppmaning till regeringen är alltså: lös problemet! Annars gör någon annan det efter valet 2014!