Di Levas ”Vem ska man tro på” kom till mig när jag läste centerpartisterna Kallsäby och Palmqvist artikel i tisdagens VLT. De beskriver en verklighet som är en helt annan än den jag har framför mig. Kallsäby och Palmqvist vill där framhålla att Centerpartiet är garanten för ett levande kulturliv i Västerås.

Det kan därför tyckas förvånade att Kallsäby inte var villig att påbörja satsningen på heltidstjänster hos Sinfoniettan. En satsning som vi rödgröna ville prioritera i budgeten för 2012. Själv blev jag inte överraskad då Kallsäby varit ordförande i Länsmusiken och ingått i den tidigare majoriteten under fyra år, och under den tiden tillkom inte en extra krona till Sinfoniettan till förmån för heltider för musikerna.

När jag läste debattartikeln blev jag både irriterad och lite brydd. Visst ska ett parti framföra sina tankar men i denna artikel saknar jag en klädsam ödmjukhet och rättvisande historiebeskrivning.

Kallsäby och Palmqvist har i denna gång fallit in i en retorik som tyvärr allt för ofta används i den lokalpolitiska debatten. Denna retorik kännetecknas med innebörden, att alla andra har fel utom jag/vi, och detta upprepas konsekvent och oförtröttligt med avsikten att det skall bli en ”sanning”.

Centerpartisternas artikel försöker konsekvent ge skulden till de rödgröna partierna för att Sinfoniettan inte fick nya medel i budgeten och detta via oförskämda insinuationer och simpla påståenden. Kallsäby och Palmqvist: hemfall inte till denna typ av argumentation och om ni menar att Centerpartiet vill vara en garant för kulturen i Västerås, så välkomnar jag en diskussion där vi tillsammans tar oss an kulturens problem och möjligheter på ett konstruktivt sätt.