Under en komprimerad genomgång på slottet om situationen kring hamnarna utifrån möjligheten att Södertälje kanal blir breddad, visade deltagarna en stark uppslutning kring att Västerås och Köping ska satsa på sina hamnar. Företrädare för såväl transportföretag som Transatlantic och Thor Shipping, som ABB och Handelskammarens nätverk för hamnarna, underströk samtliga vikten av att hamnarna underhålls och rustas upp.

Hamnarna är en förutsättning för att industrin och andra företag från Ludvika i norr, genom Bergslagen söderut och till Västerås, ska få ut sina produkter i Europa och världen.Och omvänt: Betydande mängder råvaror tas in med båt till olika industrier och inte minst för att klara Mälarenergis behov av bränslen till kraftvärmeverket.
Trots sin betydelse för regionen får hamn-bolaget klara sig självt genom egna intäkter. Några större överskott till nödvändiga investeringar har man inte lyckats få fram under åren, varför nödvändigt underhåll av kranar och markområden har fått stå tillbaka. En havererad tunglyftskran från 1964 (!) tvingar nu fram nya lösningar som sammantaget handlar om investeringar för uppemot 80 miljoner kronor för att bland annat klara utskeppningen av generatorer från ABB i Ludvika.

Men inte bara kranparken är gammal och sliten. Stora delar av hamnområdets ytor går inte att använda för att de mer eller mindre sjunkit ihop. Vems är ansvaret? Vem kan förändra dödläget? Finns det pengar till en upprustning?

Jämför man kommunal verksamhet som bedrivs i bolagsform förväntas de överlag gå runt av egen kraft och helst skapa överskott. Det finns dock två undantag. Det ena är kollektivtrafiken genom Västmanlands lokaltrafik som inte har kravet på sig att gå med vinst därför att biljettpriserna ska hållas låga och transporterna till centrum, arbetsplatser, skolor ska fungera. Det andra undantaget är flygplatsen som tillåts att år efter år drivas med gigantiska underskott på cirka 25 miljoner kronor om året utan att kommunen ingriper. (Flyget är inte fråga om kollektiv-trafik, även om ledningen själv försöker framhålla den som sådan.) Flygplatsledningen har som vanligt högtflygande planer och förutsätter att skattemedel ska läggas in för att reparera landningsbanan för ytterligare ett okänt antal miljoner.

Kommunpolitikerna måste därför nu ifrågasätta om det är värt pengarna eftersom flygplatsen aldrig kan få en egen bärkraftig ekonomi. Behövs flygplatsen när så få använder den? Vad skulle man i stället kunna använda marken till? Om man gör en jämförelse spelar det kommunala bolaget Mälarhamnar en mycket större roll för Västerås och regionens utveckling än vad flygplatsen någonsin kommer att göra.

Låt säga att vi lägger ned flygplatsen och låter 20-25 miljoner kronor om året i stället gå till upprustning av kajområdena, bygga fler magasin och skapa en fungerande infra-struktur så att fler frakter kan komma in i hamnen via väg och järnväg. Om vi börjar rusta upp hamnen nu kan vi stå beredda när större fartyg kommer in via en utbyggd Södertälje kanal. En modernisering av hamnarna skulle ge mer livskraft inte bara till Västerås och Köping utan hela regionen.
Västeråsarna måste alltid ifrågasätta hur skattemedlen används. Vad ger bäst skola, social trygghet och så vidare. Här handlar det om hur vi får ut mer för pengarna inom transportsektorn, hur vi ska kunna behålla jobben inom industrin, utveckla näringslivet och samtidigt minska miljöskadorna.
Vägvalet har vi i dag. Pengar som flyger upp i tomma luften har vi ingen nytta av, men samhällsekonomiskt skulle långsiktiga satsningar på hamnarna och Mälarsjöfarten få avgörande betydelse för Västerås, Köping och regionens utveckling!

Mats Ericson
Ersättare i Mälarhamnar

Uppdaterades: 09 feb 2012