I en debattartikel i dagens vlt beskriver Johan Lindahl farorna med azo-färgämnen i livsmedel och efterfrågar ett förbud mot dessa.

För varje år som går blir vi kunder alltmer kritiska och medvetna som konsumenter, delvis därför att vi är intresserade av vad vi stoppar i oss, men också därför att vi måste.
En
undersökning, nyligen publicerad i tidningen Råd och Rön, visar hur
vanligt förekommande det är med hälsofarliga färgämnen i godis. Vad kan
vi egentligen göra för att garantera att dessa ämnen inte hamnar i våra
barns lördagsgodis?

Så kallade azofärgämnen förekommer ofta i
lösgodis, läsk, saft, energidrycker och läkemedel. Färgämnena är främst
farliga för överkänsliga personer, men de ökar också allergirisken hos
barn.

I en forskningsartikel i den välrenommerade medicinska
tidskriften The Lancet i höstas pekades azo-färgämnen dessutom ut som
en källa till hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter hos barn och
ungdomar.
Dessa hälsofarliga färgämnen har varit förbjudna
i Sverige fram till 1999.

Efter hot om sanktioner från EU beslöt dock Livsmedelsverket att häva förbudet.
De
stora butikskedjorna, exempelvis Coop och Ica, har sedan länge haft en
policy som stoppar all försäljning av produkter innehållande
azo-färgämnen, men hur kan vi utan ett förbud mot dessa hälsofarliga
färgämnen vara säkra på att de inte förekommer i våra barns godis eller
skolmat?

Tidningen Råd och Röns undersökning visar att azo-färgämnen
fortfarande före­kommer i livsmedelsbutikerna. Det är därför dags att
regeringen agerar och inför ett nationellt
förbud mot azofärgämnen.
Eller är den fria marknaden heligare än våra barns hälsa för den borgerliga regeringen?

Johan Lindahl (v) 

Den frågan ställer sig Vasiliki Tsouplaki och Kent Persson i en debattartikel i dagens vlt.

Med EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, sker en
omfattande maktöverföring från medlemsländerna till EU-systemet.
Riksdagens utredningstjänst har kommit fram till att EU:s makt ökar i
cirka 100 fall.

En sådan maktöverföring har vi inte varit i
närheten av sedan Sverige blev medlem 1995. Vi kan på goda grunder
hävda att EU med det nya fördraget är något helt annat än det EU som
väljarna med knapp majoritet sa ja till i folkomröstningen 1994.

EU
blir alltmer lik en stat med utrikesminister och president. Polisiära
och rättsliga frågor förs över till unionsnivån. EU blir i praktiken en
militärallians på samma sätt som Nato då det skrivs in att
medlemsländerna är tvungna att försvara varandra.

Det aviseras
att en stor armé med stark vapenkapacitet ska byggas upp för militära
operationer runt om i världen. Det blir en gemensam gränspolis. Sociala
tjänster görs till en handelsfråga och det blir svårt att hindra att
stora privata
bolag från andra länder köper upp viktiga delar av vår offentliga sjukvård och utbildningssektor.

Det
borde vara självklart att en så stor maktöverföring som sker med
Lissabonfördraget måste godkännas eller förkastas i en folkomröstning
och inte via ett beslut i riksdagen.
Särskilt som riksdagen inte
kan sägas vara legitim att fatta beslut i frågan eftersom de
EU-positiva partierna vägrade att diskutera frågan i senaste
valrörelsen.

Regeringen och socialdemokraterna säger ofta att
de vill ha en bred diskussion om EU bland med­borgarna. Men det är bara
med en folkomröstning som en sådan bred diskussion kan komma till
stånd, det visar ju de två folkomröstningar som vi hittills haft om
EU-frågan. Men de EU-entusiastiska partierna är väl rädda för att
folket ska rösta "fel" som i EMU-folkomröstningen.

Med
Lissabonfördraget förlorar riksdagen makt på mängder med
politikområden. Bör inte en så stor maktöverföring avgöras i en
folkomröstning?

Vasiliki Tsouplaki (v)
ledamot av Västerås
kommunfullmäktige
Kent Persson (v)
riksdagsledamot för Västmanland

I en debattartikel i vlt ifrågasatte för ett par dagar sedan partiföreningens ordförande Hans Jansson innebörden i det borgerliga mantrat ”valfrihet”. Vad innebör egentligen valfrihet för alla?

Är valfrihet att välja om ens pensionspengar ska
förvaltas av ett bolag som inte handlar med aktier inom krigsindustrin?
Är valfrihet att man kan välja/välja bort tonfisk där fångsten av dem
även skadar/dödar delfiner? Är valfrihet att kunna välja ekologisk
eller kravmärkt mat? Är valfrihet att kunna välja produkter som inte
produceras med hjälp av barnarbete ?
Att det som står ovan är val
som alla bör kunna göra är väl nästan alla överens om. Men börjar vi
titta på möjligheten att välja hemtjänst som är offentligt driven och
inte sker i vinstsyfte så händer plötsligt något.
Valfrihet enligt
moderat tro är att man självklart ska få välja vad man vill, så länge
man inte till exempel väljer offentligt driven hemtjänst. Skulle man
mot förmodan vara så dum att man ändå väljer det alternativet så gör
man bara som i Nacka. 400 brukare
i Nacka sade sig vilja ha
kommunal hemtjänst, men moderatmajoriteten (utan stöd från
folkpartiet!) bestämde att verklig valfrihet inte omfattar kommunal
verksamhet så den kommunala hemtjänsten lades ned. Är det så det kommer
att bli i framtiden inom kommunal- och landstingsverksamhet i
Västerås/Västman­land?
Om man utifrån moraliska, eller andra,
bevekelsegrunder föredrar en verksamhet som inte bedrivs i vinstsyfte
och kan se nackdelar med att en verksamhets syfte är att generera
vinster till aktieägare i till exempel Indonesien eller England, ska
man då inte kunna välja bort den?

Hans Jansson
ordförande för vänsterpartiet
Västerås 

I en debattartikel i vlt efterlyser vänsterpartisten Vasiliki Tsouplaki en folkomröstning om EU:s nya grundlag – Lissabonfördraget.

Med EU:s nya grundlag utökar EU sin makt på 100
områden. Det är den överlägset största maktöverföringen till EU sedan
Sverige blev medlem 1995.
EU blir allt mer lik en stat med valuta, president, utrikesminister, försvar, gränspolis och straffrätt.
Borgarna och socialdemokraterna säger nej till en folkomröstning om EU-grund­lagen. De är väl rädda att förlora igen som de
gjorde i EMU-folkomröstningen.
Men
riksdagen har inget mandat att fatta beslut i frågan eftersom de
EU-positiva partierna vägrade att diskutera frågan i senaste
val­rörelsen. Därför måste frågan avgöras i en folkomröstning.

Vasiliki Tsouplaki (v)
ledamot av kommunfullmäktige
Västerås 

Landstingspolitikern Dan Karlsson skriver i en debattartikel i vlt för ett par dagar sedan om hur högerregeringens politik gör Sverige till ett hårdare land att leva i.
Klassamhället har aldrig avskaffats någonstans i
världen. Att få mötas som jämlikar är fortfarande en dröm som många av
oss när. Drömmen lever starkast hos dem som befinner sig i underläge
eller som har erfarenheter av att befinnas sig i underläge, vara fattig
och maktlös.

Den regering som röstades fram år 2006 har inte
jämlikhet som ideal. Den som eventuellt haft sådana förhoppningar har
blivit lurad. Tvärtom, de steg mot jämlikhet som tagits under 50 år
efter andra världskriget raseras nu i snabb takt.
Förmögenhetsskatten
och fastighetsskatten avskaffas. Mycket stora ekonomiska medel tillförs
de redan rika. Det handlar om många miljarder kronor som tas från
Rinkeby och Rosengård för att hamna i Danderyd, Billdal och Falsterbo.

Sjuka och arbetslösa jagas. Den avslags-kultur som uppfanns inom missbrukarvården på 1990-talet når nu försäkringskassan, arbetsförmedlingen och primärvården.
Ersättningen sänks för dem som är sjuka eller utan arbete. De fattiga blir ännu fattigare.

Den
skattesänkningen som kallas för jobbavdrag slår orättvist mot alla dem
som inte kan jobba, av ålder, sjukdom eller brist på jobb. Detta är
inget att glädja sig över även om man gynnas tillfälligt av detta
avdrag. Så snart man blir sjuk eller gammal drabbas man av denna
orättvisa.

Boendet marknadsanpassas och mindre väl bemedlade
körs ut i förorterna. Detta sker genom att bruksvärderingen avskaffas.
Det är realisation på allmännyttan. Hyresgäster påtvingas boendeformer
de inte vill ha.

Sjukvården görs om till en vinstgenererande
marknad. Människor med stora vårdbehov blir lidande. Man bör vara frisk
och ha gott om pengar innan man blir sjuk.

Skolan blir en
utbildningsmarknad och elever med behov av extra stöd blir lidande.
Privatskolor plockar russinen ur kakan och det allmänna får sörja för
de elever som blir över. Avgifterna till a-kassan har höjts kraftigt
och många lämnar kassorna eller vägrar gå med. På så sätt försvagas
löntagarna och kapitalmakten stärks.

Betygen återinförs från
första skolåret. Den som är i underläge skall få känna av detta direkt.
Betygens viktigaste roll i skolan är att sortera eleverna i vinnare och
förlorare.
Förlorarna stigmatiseras så snart de börjar skolan.
Vårdnadsbidrag
införs, vilket äventyrar de vinster i jämställdhet som vunnits under
några årtionden. Bidraget kan inte utnyttjas av dem som är ensamma
försörjare utan det är gjort för dem som redan har det väl förspänt.

Skatteavdrag
för så kallade hushållsnära tjänster har införts. Dessa kan bara den
som har gott ställt unna sig. En ny låglönemarknad etableras och
klasskillnaderna växer.
En kraftfull reaktionär våg av så kallade reformer genomförs av den borgerliga regeringen, som visar sin rätta färg.

Retoriken från valrörelsen förlorar all trovärdighet.
Politiken
går i korthet ut på att gynna de redan rika, vilkas företrädare denna
regering är. Löntagarna mister inflytande. Det allmänna urholkas. Till
dem som redan har ges det bidrag, subventionerade tjänster och mycket
mera pengar. Sverige blir ett kallare och hårdare samhälle att leva i.

Dan Karlsson
Arboga

”Vissa saker är det smartare att äga tillsammans. Välfärden fungerar bäst om vinstintresset lämnas utanför. När jag går till vårdcentralen vill jag kunna lita på att läkaren gör en rent medicinsk bedömning av mina besvär.”

Med en privat och vinstdriven vård finns alltid en misstanke om att behandlingen ges för att vårdbolaget ska tjäna mer pengar. Privat sjukvård känns därför mindre trygg för mig som patient.

Det är också bra att vi tillsammans äger stora företag som är strategiskt viktiga för samhället. Det kan handla om naturresurser, förädling, infrastruktur, samhällstjänster med mera. Det gemensamma ägandet innebär att även den fattigaste pensionären äger en del av en stor förmögenhet.Men framför allt leder det till att demokratin omfattar fler delar av samhället.Det vi äger tillsammans kan vi fatta gemensamma beslut om. Politiska majoriteter väljer vilka som styr statliga företag. Men vi kan inte välja styrelser i privatägda bolag. Där har de stora aktieägarna oinskränkt makt.

När moderaterna i Täby sålde Tibble gymnasium minskade Täbybornas demokratiska inflytande samtidigt som de nya ägarna fick mer makt över Täbys framtid. Trots att en förkrossande majoritet av lärare, elever och föräldrar och till och med samtliga partier utom moderaterna var emot en privatisering lät Reinfeldts parti rektorn och en lärare köpa skolan. Priset var så lågt att det handlar om förskingring av våra gemensamma tillgångar.

En förändring som verkar ha gått de flesta förbi är att högeralliansen ändrat målet för demokratin. Målet har länge varit att folkstyrelsen ska värnas och fördjupas. Nu har borgarna ersatt det med målet en levande demokrati där individens möjligheter till inflytande förstärks och de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta är logiskt eftersom regeringens politik inte värnar och fördjupar folkstyret. När våra gemensamma tillgångar bjuds ut på marknaden, många gånger till vrakpris, så försvagas folkstyret. Men vissa individers makt ökar onekligen.

Demokratin hotas också av EU:s makt. Det är djupt upprörande att både regeringen och socialdemokraterna säger nej till en folkomröstning om EU:s nya fördrag. Fredrik Reinfeldts "lyssnande" framstår i ljuset av detta som ett patetiskt skämt. Reinfeldt vågar inte fråga folket om EU ska få mer makt därför att han är rädd för ett nej. Men en demokrati värd namnet måste innebära att folket får bestämma även om de enligt eliten röstar "fel".

Jag som arbetat inom SJ i 18 år vet mycket väl att offentliga arbetsgivare inte automatiskt är bättre på att behandla sin personal än privata. Kommunala och statliga arbetsgivare borde skapa mönsterarbetsplatser med ett stort mått av inflytande för de anställda. Här har vi som politiker goda möjligheter att ge de anställda den makt de förtjänar över sin arbetssituation. Den möjlig­heten försvinner om vi i stället privatiserar. Ökad makt över sitt arbete för de offentliganställda skulle innebära ett fördjupat folkstyre och vara ett naturligt steg för en modern demokrati.

Lars Ohly, ordförande för vänsterpartiet