Författare: vasteras

Regeringens besparingar gör att Försäkringskassan nu näst intill helt ska sluta ta emot människor ansikte mot ansikte. I dag finns möjligheten att gå in på något av de över 100 servicekontoren runt om i landet för att få information om hur till exempel föräldrapenning, sjukförsäkring och bostadsbidrag fungerar och om vad som gäller i ens eget ärende.

Den möjligheten ska nu tas bort och kontor läggas ned. Enbart de som ska på de särskilda möten som ingår i sjukförsäkringsprocessen kommer att få träffa personal. För Västmanlands del innebär det att samtliga servicekontor kommer att stängas senast sista december 2012.

De ärenden som man har kontakt med Försäkringskassan i är ofta krångliga men avgörande för ens försörjning. Att då få träffa en riktig person ansikte mot ansikte är ovärderligt för att förstå och få tid att förklara sin situation. På grund av nedskärningarna ska människor nu hänvisas till internet och telefontjänster i stället.

Men sådana alternativ passar inte alla. Framför allt tänker jag på de äldre som inte är vana vid internet eller över huvud taget inte har någon dator. Även invandrare som nyligen kommit till Sverige och inte är så bra på svenska har svårt att söka information på hemsidor och i telefon. För de anställda blir en redan pressad arbetssituation ännu svårare när nu cirka 1 000 tjänster ska bort.

Först förstör den borgerliga regeringen sjukförsäkringen och tvingar ut sjuka i fattigdom. Nu ska man låta Försäkringskassan bli som bankerna – organisationer som undviker all direktkontakt med människor och hänvisar dem till internet och telefon.

Det duger inte. De är självklart att Försäkringskassan måste få utökade resurser för att kunna ge en bra service till alla medborgare. Det gäller såväl gammal som ung, både i stad och på landsbygd.

Vänsterpartiet föreslår att gemensamma statliga och kommunala servicecentrum och servicepunkter ska utgöra en grundstruktur över hela landet för service till medborgare och företag. Servicecentrumen bör bildas genom att de befintliga statliga service- och samverkanskontoren kompletteras med kommunal service, eller att de kommunala medborgarkontoren (olika benämningar förekommer) kompletteras med statlig service.

Samverkan skall vara det normala – inte undantag.

Bakgrunden till att vi i Vänsterpartiet vill stärka barnens rättigheter ytterligare är det faktum att lagen om vård av unga (LVU) och lagen om sluten ungdomsvård (LSU) inte är fullständig.

Statens institutionsstyrelse har i nuläget begränsade möjligheter att efterleva sina skyldigheter gentemot speciellt utsatta barn och ungdomar.

Det är hårda fakta som styr huruvida barnet eller ungdomen är i behov av stöd eller åtgärder. De mjuka värden rörande specifikt barnet eller ungdomens syn på det hela är av sekundär betydelse.

Vi i Vänsterpartiet menar att allt för mycket hänsyn tas till de personer som barnet eller ungdomen är i emotionell och fysisk behovsställning till. Barnperspektivet måste således sättas främst. Därför bör Barnkonventionen bli lag.

Jag som vänsterpartist menar att barnets bästa måste vara det viktigaste styrmedlet att ta hänsyn till vid de insatser som Statens institutionsstyrelse och kommunerna sätter in.

I dag finns inte den möjligheten då Barnkonventionen snarare är ett perifiärt begrepp som kommuner gärna informerar om, men i praktiken inte efterlever.

Samhället behöver därför klart och tydligt informera vad som gäller för de personer som på något sätt är inblandade i beslut som rör de barn och ungdomar som är i en utsatt situation och som behöver hjälpåtgärder.

På så sätt minimeras risken för felbeslut och förstärker barn och ungdomars rättigheter.

Andreas Lifvenskiöld (V)
ersättare, barn- och ungdomsnämnden, Västerås

”Tåg 790 mot Enköping och Västerås är i dag inställt. Vi beklagar detta och hänvisar resenärer till nästkommande förbindelse”.

Rösten i högtalarsystemet på Stockholm Central låter lika trött som vi pendlare känner oss. Varför? Därför att vi vet att nästa förbindelse kommer att bestå av dubbelt så många passagerare. Att man får stå helavägen hem är därför troligt. Att man möter arga medresenärer är garanterat. Högtalarrösten bekräftar det vi redan vet: tågen går inte som de ska.

Maktlösheten över denna situation breder ut sig. Vem ska jag klaga hos? Vad kan göra skillnad?

Jag är en av tiotusentals pendlare i Mälardalen. Varje morgon rör vi oss mot tågstationerna ovetandes om vi kommer till jobbet, eller om vi kommer hem på eftermiddagen. Jag har precis som alla andra pendlare fått nog. Efter förra vinterns tågkaos sades det att vi inte skulle få uppleva detta igen. Det var lögn, det kan vi pendlare vittna om.