Författare: vasteras

Debattartikeln publicerades i VLT den 21 december 2019:

Många är glada över att vi lämnat ett grått november som knappt bjöd på några soltimmar. Nu är vi inne i december där i alla fall julljusen skiner och nyårslyktorna sprakar. Men det är inte så mycket annat som lyser upp tillvaron. I välfärden är bristen på solsken påtagligt.

Det är inte en överdrift att hävda att vi har en välfärdskris i Sverige. Och den finns också i Västerås. Vi har en underfinansierad skola där alla barn inte får stöd efter behov, på våra äldreboenden springer personalen benen av sig utan att hinna med sina arbetsuppgifter och inom socialtjänsten hotar ett sparpaket att dra undan mattan för de som har det allra tuffast.

Vi ser också att fler kvinnor söker sig till civilsamhället och kyrkan för ekonomiskt stöd. Matfattigdomen är faktum och många behöver stöd till matkassar och för att kunna betala elräkningen. Dessutom är Västerås en av de städer där hemlösheten är som störst.

Det börjar bli länge sedan som Sverige var världsmästare i jämlikhet. Den statliga långtidsutredningen som presenterades i dagarna slår fast att inkomstskillnaderna har ökat sedan 1980-talet och fortsätter öka. Om den negativa utvecklingen fortsätter kommer Karl-Bertil Jonssons julafton inte längre spegla en svunnen tid. Vad var det som gick så fel?

Den som vill förstå välfärdskrisen behöver ”följa pengarna” som det brukar heta i amerikanska filmer. De senaste decenniernas stora samhällsförändring är en historisk omfördelning av pengar och makt från offentlig sektor till privat sektor, från arbetare till företagsägare och från de som inte har till de som har. I ett samhälle med växande klassklyftor kommer fattigdom, segregation, rasism och otrygghet som ett brev på posten.

Välfärdskrisen är inte – som de blåa och bruna partierna hävdar – invandrarnas fel. Det är en förenklad och fördummande jakt på en syndabock, en jakt som får förödande konsekvenser för de som drabbas och för samhället i stort. Och när vi i Vänsterpartiet påtalar det uppenbara, att rasistiska förklaringsmodeller har blivit rumsrena, blir vi avfärdade. Trots att forskningen visar att ökad rasism är ett av många tecken på att vi lever i ett alltmer ojämlikt samhälle där människor ställs mot människor. När politiker skyller på invandrare så vet du att de har slut på ursäkter.

Systemskiftet är inte någon naturlag. Det är resultatet av politiska beslut fattade av högerpartier och till viss del socialdemokrater. Lyckligtvis är ingenting statiskt, allt går att förändra även om det kommer att ta tid.

Fördelningspolitik är huvudsakligen en nationell fråga men i Vänsterpartiet Västerås nöjer vi oss inte med att hålla tummarna för ökade statsbidrag. Det är därför vi, till skillnad från den politiska majoriteten (S, L, C, MP), vill satsa rejält på välfärden här och nu. För om julen ska kunna vara en tid för vila, gemenskap och återhämtning för alla västeråsare måste vi ha en fungerande välfärd.

Anna Maria Romlid (V)
oppositionsråd

Debattartikel publicerad i VLT den 21 december 2019

Ingen god jul i välfärden

Många är glada över att vi lämnat ett grått november som knappt bjöd på några soltimmar. Nu är vi inne i december där i alla fall julljusen skiner och nyårslyktorna sprakar. Men det är inte så mycket annat som lyser upp tillvaron. I välfärden är bristen på solsken påtagligt.

Det är inte en överdrift att hävda att vi har en välfärdskris i Sverige. Och den finns också i Västerås. Vi har en underfinansierad skola där alla barn inte får stöd efter behov, på våra äldreboenden springer personalen benen av sig utan att hinna med sina arbetsuppgifter och inom socialtjänsten hotar ett sparpaket att dra undan mattan för de som har det allra tuffast.

Vi ser också att fler kvinnor söker sig till civilsamhället och kyrkan för ekonomiskt stöd. Matfattigdomen är faktum och många behöver stöd till matkassar och för att kunna betala elräkningen. Dessutom är Västerås en av de städer där hemlösheten är som störst.

Det börjar bli länge sedan som Sverige var världsmästare i jämlikhet. Den statliga långtidsutredningen som presenterades i dagarna slår fast att inkomstskillnaderna har ökat sedan 1980-talet och fortsätter öka. Om den negativa utvecklingen fortsätter kommer Karl-Bertil Jonssons julafton inte längre spegla en svunnen tid. Vad var det som gick så fel?

Den som vill förstå välfärdskrisen behöver ”följa pengarna” som det brukar heta i amerikanska filmer. De senaste decenniernas stora samhällsförändring är en historisk omfördelning av pengar och makt från offentlig sektor till privat sektor, från arbetare till företagsägare och från de som inte har till de som har. I ett samhälle med växande klassklyftor kommer fattigdom, segregation, rasism och otrygghet som ett brev på posten.Välfärdskrisen är inte – som de blåa och bruna partierna hävdar – invandrarnas fel. Det är en förenklad och fördummande jakt på en syndabock, en jakt som får förödande konsekvenser för de som drabbas och för samhället i stort. Och när vi i Vänsterpartiet påtalar det uppenbara, att rasistiska förklaringsmodeller har blivit rumsrena, blir vi avfärdade. Trots att forskningen visar att ökad rasism är ett av många tecken på att vi lever i ett alltmer ojämlikt samhälle där människor ställs mot människor. När politiker skyller på invandrare så vet du att de har slut på ursäkter.

Systemskiftet är inte någon naturlag. Det är resultatet av politiska beslut fattade av högerpartier och till viss del socialdemokrater. Lyckligtvis är ingenting statiskt, allt går att förändra även om det kommer att ta tid.

Fördelningspolitik är huvudsakligen en nationell fråga men i Vänsterpartiet Västerås nöjer vi oss inte med att hålla tummarna för ökade statsbidrag. Det är därför vi, till skillnad från den politiska majoriteten (S, L, C, MP), vill satsa rejält på välfärden här och nu. För om julen ska kunna vara en tid för vila, gemenskap och återhämtning för alla västeråsare måste vi ha en fungerande välfärd.

Anna Maria Romlid (V)

oppositionsråd

Debattartikeln publicerades i VLT den 22 november 2019:

Vilket skulle bevisas, som det står i matematiska sammanhang.

Individ- och familjenämnden (IFN) har stora underskott i budget. En utredning har gjorts av Ernest and Young (E&Y) som underlag för att kunna göra en handlingsplan för en budget i balans.

E&Y kritiserar IFN för att de i sina egna analyser inte tagit med de bakomliggande orsakerna till budgetunderskottet. Varför har IFN fått en markant ökning av ärenden inom barn- och ungdomsvården? Varför har IFN mycket höga kostnader för vården av vuxna missbrukare?

E&Y pekar också på socialvårdens utsatta situation där brister i andra kommunala verksamheter kan belasta IFN med ökade kostnader. Nämnden kritiseras också för brister i det förebyggande arbetet.

Jag refererade till utredarnas kritik under fullmäktigedebatten. De som ska skriva handlingsplanen måste, enligt min mening, lyfta blicken och se bortom IFN:s egna budgetposter för att förstå de bakomliggande orsakerna till den akuta situationen i Västerås.

Finns det andra kommunala verksamheter i Västerås som misslyckas med sitt uppdrag och på så vis ger ökade kostnader till IFN? Jag gav skolan som exempel. Det svar jag fick av Anders Teljebäck (S) tolkade jag som att det är viktigt att se det här som IFN:s egen utredning. Jag uppfattade det som en tydlig markering att IFN endast ska granska sin egen verksamhet och inte göra någon omvärldsspaning för att bättre förstå den uppkomna situationen. Det gör mig orolig. Granskar IFN bara sin egen ärendehantering och sina egna budgetposter är det risk att handlingsplanen bara kommer att innehålla förslag på en hårdare bedömning av vilka ärenden man ska aktualisera och vilka verksamheter man ska dra ner på. Dessa åtgärder kommer att drabba människor som faller utanför prioriteringarna, men som likafullt är i behov av stöd.

Otryggheten ökar bland eleverna i åk 9 och skolfrånvaron ökar i åk 7–9. Skolresultaten för elever med föräldrar utan eftergymnasial utbildning går ner. Många av eleverna klarar inte gymnasiebehörigheten.Jag menar att IFN:s allt snabbare ökning av ärenden är ett symtom på allvarliga brister i vår kommun. Västerås skolverksamheter har stor del i detta, då de på ett påtagligt sätt brister i sitt kompensatoriska uppdrag.

Elever som är otrygga, har hög frånvaro och inte klarar skolan riskerar enligt all tillgänglig forskning att hamna i ett livslångt utanförskap och kriminalitet. För strax utanför skolan står det äldre ungdomar som kan erbjuda en tillhörighet och en återupprättad självkänsla, efter alla misslyckanden i skolan. Här blir man sedd, här är man någon. Man behöver bara göra dem en tjänst då och då.

Är det här något som bara händer i Västerås? Nej, naturligtvis inte. Men Västerås har en mycket låg kostnad för skolan jämfört med andra kommuner och kostnaderna för IFN är anmärkningsvärt hög.

I senaste budgetdebatten tog jag upp den allvarliga situationen i Västerås och menade att vi snabbt måste göra mycket stora satsningar på skolan och se dem som långsiktiga investeringar. Investeringar som kommer att betala sig genom att till exempel behovet av dyra ungdomsboenden och platser på behandlingshem minskar.

Får skolan en rejäl ökning av anslagen för att klara sitt kompensatoriska uppdrag och socialtjänsten satsar på förebyggande arbete i samarbete med skolan så kommer vi på sikt tillrätta med IFN:s höga kostnader för ungdomsvården. På lite längre sikt är det rimligt att anta att kostnaderna för missbruksvården för vuxna minskar i samma utsträckning. För barn och ungdomar i utanförskap blir snart unga vuxna i utanförskap med ett tilltagande missbruksproblem.

Alltså, en stor investering i skola och förskola ger dubbelt tillbaka i form av minskade kostnader för Individ- och familjenämnden. Och det viktigaste av allt; barn och unga får det stöd de behöver för att klara skolan så att de med stark självkänsla och framtidstro kan gå vidare till högre studier och ett meningsfullt vuxenliv.

Lars Nordin (V)