Författare: vasteras

Debattartikel publicerad i VLT den 8 juni 2020

LAS-utredningen presenterar ett antal förslag som skulle innebära drastiskt försämrad anställningstrygghet för svenska löntagare. Utredningens förslag innebär bland annat att företag med färre än 15 anställda i det närmaste får fri sparkningsrätt. Dessutom ska alla företag oavsett storlek  få göra fem undantag från turordningsreglerna.

Sammantaget innebär utredningens förslag att arbetsgivarnas makt stärks på bekostnad av arbetstagarnas trygghet. Vilka som kommer att drabbas hårdast av en urholkad arbetsrätt är tyvärr alltför uppenbart. Den som säger ifrån på jobbet kommer naturligtvis att sitta löst. Men också den som på grund av sjukdom eller ålder kanske inte längre kan jobba lika fort. Vad det kommer innebära på ett personligt plan, med de brister i sjukförsäkring och pensionssystem som vi ser i dag, är lätt att föreställa sig.

Men det här är inte förändringar som kommer att slå mot vissa grupper. Anställningstryggheten är något som angår oss alla. Om de här försämringarna går igenom kommer otryggheten att breda ut sig på våra arbetsplatser och provanställningar i praktiken att bli det nya normala.

För nyliberalerna i Centerpartiet och Liberalerna låter allt detta kanske som utmärkta idéer. I deras värld blir det nämligen fler jobb ju lättare det blir att säga upp folk. Naturligtvis måste vi se till att rädda och skapa jobb. Men det gör vi med kompetensutveckling, utbildning och riktade stöd som gynnar både företag och löntagare. Inte genom att göra det lättare att sparka ännu fler.

Som tur är så är det mycket få som tror på sådana här ideologiska experiment. Bara 10 procent av svenskarna tycker att anställningstryggheten borde försvagas. LO, TCO och Saco är också eniga om att det här är fel väg att gå. För utöver den osäkerhet som förändringarna skulle innebära för enskilda löntagare skulle de också undergräva fackens möjlighet att förhandla, och därmed också påverka stabiliteten och tryggheten på arbetsmarknaden som helhet.

Våra krav är alltså desamma som de fackliga centralorganisationernas – kasta utredningen i papperskorgen. I den mån arbetsrätten ska förändras ska det ske i samtal mellan arbetsmarknadens parter, på det sätt som redan gjorts under decennier. Sådana förhandlingar kan inte ske under hot. Och de kan inte föras med utgångspunkten att de ska leda till fler osäkra anställningar och mindre trygghet på jobbet.

LAS-utredningen är det största angreppet på Sveriges löntagare på årtionden. Om förslagen genomförs får Sveriges arbetstagare i praktiken livslång provanställning. Det kommer Vänsterpartiet aldrig att acceptera.

Linn Wegemo, ordförande Vänsterpartiet Västerås

Publicerad i Dagens arena den 3 april 2020

Kulturlivet i Sverige befinner sig i kris. I en tid då människor uppmanas att hålla sig hemma och på behörigt avstånd från varandra, finns det inget utrymme för att arrangera konserter, teaterföreställningar, litteraturfestivaler eller liveshower på det sätt vi är vana vid. Evenemang, efter evenemang behöver ställas in. Pandemin är ett faktum. Det kommer en tid post-Corona, när vi kan mötas upp igen på arenorna, men där är vi inte ännu. Till dess behöver vi hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem och hjälpa varandra att inte förblöda ekonomiskt. Det ska gå att betala hyra och räkningar; handla mat och inte förgås av oro under tiden. Vi ser ett stort behov av ett krispaket i miljardklassen för kulturen. Det brådskar.

Många av våra aktiva kulturarbetare frilansar; de är egenföretagare eller småföretagare och det finns inget trygghetssystem för majoriteten av dem. Det är en brist som måste få en långsiktig lösning framöver, men i det här läget handlar det om att lösa den akuta krisen. De gångna veckornas krispaket från regeringen och samarbetspartierna har varit bra och nödvändiga, men inte tillräckliga.

Det tål att upprepas; stora delar av kultursektorn nu står inför en ekonomisk katastrof och behöver få hjälp för att överleva fram till att publiken kommer tillbaka.

Vänsterpartiet har åtta förslag som vi vill få till stånd omedelbart:

Utöka stödet till konstnärsnämnden och författarfonden

Mer pengarna skulle ge frilansare utan rätt till a-kassa möjlighet att söka stöd och kompensation för inkomstbortfall på grund av avbokningar och inställda uppdrag. Dessa två instanser jobbar idag bland annat med att dela ut stipendier och ekonomiska bidrag till kulturutövare för att de ska få möjlighet att genomföra och utveckla sin kulturform, vilket gör att strukturerna för utdelning redan finns på plats.

Inrätta krismedel till kulturinstitutioner, arrangörer av kulturevenemang och fria grupper inom samtliga konstområden

Regeringen har redan pekat ut riktningen, vilket vi stöder, men vi vill höja beloppen det handlar om för att det ska få effekt. Detta för att de inblandade ska kunna hålla avtal och betala ut arvoden, ersättningar och löner till medverkande kulturskapare, men också för att täcka andra kostnader som uppstår till följd av Coronakrisen.

Omställningsstöd till centrumbildningarna

Dessa organisationer organiserar idag kulturutövare för att sedan kunna förmedla deras verksamhet till beställare. Denna insats skulle göra det möjligt att ställa om förmedlingsverksamhet till rådgivningsverksamhet under Coronakrisen.

Stärk kultursamverkansmodellen

Detta är en så kallad stimulansåtgärd för att regioner och kommuner ska kunna satsa på kultur under kris. Det innebär mer pengar till att till exempel boka framtida föreställningar och öka bidragen till det fria kulturlivet och ideella aktörer som tappat intäkter.

Mer pengar till dans- teater- och musikallianserna

Allianserna är idag en metod för att kunna erbjuda en mer trygg anställningsform för kulturskapare och fungerar därför som en arbetsgivaraktör i kultursfären. Mer pengar till dessa skulle göra det möjligt att täcka upp ekonomiskt för de inställda framträdandena, men även göra det möjligt att anställa fler.

Kompensation inkomstbortfall för de statliga kulturinstitutionerna

De statliga kulturinstitutionerna såsom Dramaten, Kungliga Operan och museerna har idag antingen inställd verksamhet eller väldigt få besökare. Deras ekonomi är i gungning. Mot bakgrund av det föreslår vi att de statliga kulturinstitutionerna ges en kompensation för inkomstbortfall.

Stöd till kulturinstitutionerna för digitala lösningar

Vi vill införa ett ekonomiskt stöd till digitala lösningar. Många kulturinstitutioner använder sig nu av kreativa digitala lösningar för att göra sina föreställningar och utställningar tillgängliga. Det kan vara livestreamade konserter eller digitala museivisningar. Vi ser ett behov av att uppmuntra och stöda helt nya lösningar som vi tidigare inte har behövt, men som många kommer vilja ta del av under coronatiden.

Pott till biblioteken för fler e-lån och utkörning

För att förstärka bibliotekens verksamhet och öka möjligheterna för allmänheten att ta del av bibliotekens utbud, föreslår Vänsterpartiet att biblioteken får mer pengar för att kunna utöka antalet e-lån och göra det möjligt med hemkörning av böcker från biblioteken till dem som inte har möjlighet att själv ta sig ut.

Vi är mitt uppe i en svår och osäker tid. Det gäller oss alla. Det krävs därför att vi samarbetar och stöttar varandra. Vårt behov av kultur kommer fortsatt vara stort. Nu om någonsin behöver vi kultur för att hjälpa oss att förstå vad det är vi går igenom och för att ge tröst i det mörka. Och sen, på andra sidan krisen, kommer kulturen hjälpa oss att reflektera och förstå en förändrad värld. Vi alla behöver kulturen, nu behöver kulturen vårt stöd.

Vasiliki Tsouplaki
Kulturpolitisk talesperson
Vänsterpartiet

Debattartikel publicerat i VLT den 27 februari 2020

Ett svar på debattartikeln från Roger Haddad (L) och Anna Lundberg (L), ”Utvecklingen måste vändas i utsatta områden”, VLT den 10 februari.

I inlägget målar Liberalerna upp en mörk bild av den svenska skolan. De är “djupt oroade” och talar om ett misslyckande. Det Liberalerna dock glömmer skriva är en förklaring till varför skolan har försämrats. Kanske för att två liberala reformer – friskolereformen och det fria skolvalet – är grundorsakerna till att likvärdigheten och kvaliteten har försämrats, enligt skolforskningen. Kanske för att en majoritet av de som arbetar i skolan och folk i allmänhet är emot dessa liberala 90-talsreformer.

Vi tror inte heller på Liberalernas idé att peka ut särskilda områden dit staten behöver rycka ut med någon slags blåljusskola. Det är visserligen sant att många av Västerås grundskolor inte lever upp till det kompensatoriska uppdraget. I områden där föräldrarna har kortare utbildningsbakgrund har eleverna svårare att nå målen i skolan. Men det handlar inte om att vissa skolor är sämre än andra utan om att eleverna har med sig olika förkunskaper och får olika stöttning hemifrån. Det handlar också om underfinansiering som leder till att elevers rätt till kunskap inte kan ges efter behov.

Haddads och Lundbergs lösning, en “statlig kunskapsskola”, för tankarna till en gammaldags skolsyn präglad av katederundervisning, uppfostran och kontroll. Vår utgångspunkt är en helt annan. Vi vill att skolan ska utjämna klasskillnader, uppmana till kritiskt tänkande och ge alla barn likvärdigt goda förutsättningar i livet.

Det som behövs är ett rejält omtag där skolan befrias från vinstjakten hos privata skolföretag och systemet med skolpeng. Fokus ska i stället vara att resurser fördelas efter behov så att alla elever får undervisning av hög kvalitet. För att skolan ska lyfta behövs också mer pengar. Sverige har aldrig varit så rikt tidigare. Resurserna finns, men på fel ställen.

Västerås har haft en lång tradition av att inte satsa på skolan. Skolpengen är låg i förhållande till jämförelsebara kommuner. Liberalerna som är med och styr Västerås lyfter ofta fram alla miljoner de lägger på skolan men de “glömmer” alltid att berätta att de inte kompenserar skolorna för löne- och prisökningar. De bristande resurserna går bland annat ut över skolans mer komplexa uppdrag, till exempel demokratisk fostran.

Vänsterpartiet vill precis som Liberalerna se en statlig styrning av skolan. Kommunernas förutsättningar och engagemang för skolan varierar så mycket att det är till skada för både enskilda individer och samhället.

Vi tror däremot inte på Liberalernas halvmesyr där staten får ansvar för några få skolor men med fortsatt kommunal finansiering. Vi vill i stället se ett förstatligande av samtliga skolformer inom skolväsendet. Bara en sådan reform, i kombination med mer resurser, avskaffande av marknadsstyrningen och segregerande skolvalssystem kan öka jämlikheten och sammanhållningen i skolan.

Daniel Riazat (V)

riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesperson

Anna Maria Romlid (V)

oppositionsråd