Alla behöver hjälpa till under pandemin, men det offentliga har ett särskilt ansvar. Det ansvaret tar inte vårt kommunala bostadsbolag Mimer som vill se en hyreshöjning med 2,7 procent nästa år.
Liksom Hyresgästföreningen tycker Vänsterpartiet att det är orimligt att höja hyrorna mitt under en pågående pandemi. Många västeråsare har hamnat i en ekonomiskt tuff situation, inte minst de drygt 20 000 av oss som bor i en Mimerlägenhet. Vi som bor trångt, inte kan arbeta hemifrån eller tvingas trängas i kollektivtrafiken är dessutom särskilt drabbade under krisen eftersom vi utsätts för större smittorisk. Att få höjd hyra skulle bli ytterligare en börda.
Mimer för envist fram att hyresgästerna har klarat av att betala hyran under pandemin, vilket tolkas som att betalningsförmågan är god. Men förklaringen är att människor, i otrygga tider, prioriterar hyran medan andra räkningar staplas på hög. Det visar statistik hos Kronofogden och det vet alla som har behövt vända på varje krona.
I veckan strandade förhandlingarna mellan Mimer och Hyresgästföreningen och nu ska Hyresmarknadskommittén medla. Den politiska majoriteten (S, L, C och MP) har makten att stoppa de planerade hyreshöjningar, men väljer hög avkastning framför solidaritet och medmänsklighet. Hjärtlöst, tycker vi i Vänsterpartiet. Frys hyrorna under pandemin.
Anna Maria Romlid (V), oppositionsråd Hawar Asaiesh (V), ersättare i kommunstyrelsen Vicktoria Bagi (V), ledamot i fullmäktige
Inför torsdagens budgetbeslut i kommunfullmäktige ser vi med oro på att klassklyftorna fortsätter att öka i Västerås. Det syns i kommunens statistik över inkomstskillnader och det märks i vår vardag. Vi bor inte i samma bostadsområden längre och barnen går inte tillsammans i skolan. Några få av oss behöver aldrig oroa sig för privatekonomin, betydligt fler måste vända på varje krona.
Coronakrisen har gjort skillnaderna ännu tydligare. De av oss som sitter i kassan, kör buss eller arbetar med äldre måste fortfarande vara på våra arbetsplatser i samma utsträckning som tidigare. Det är dessutom jobb där man har nära kontakt med många människor, med den risk det innebär. För många med otrygga anställningar har otryggheten blivit ännu större. Vissa har också förlorat sina arbeten.
Mot denna bakgrund presenterade den politiska majoriteten i Västerås (S, L, C och MP) sin tredje budget för några veckor sedan. Liksom tidigare år lyfte de fram ”satsningar” på skola, vård och omsorg. Vad de talade mindre om, även denna gång, är att de inte kompenserar nämnderna för pris- och löneökningar fullt ut. Det motsvarar en besparing på 80 miljoner kronor nästa år.
Förskolenämnden är ett tydligt exempel. Först får nämnden ett sparbeting på 18 miljoner kronor och sedan använder majoriteten ungefär hälften av den summan (9,2 miljoner kronor) för att göra ”satsningar” på förskolan. Men i själva verket ska alltså förskolenämnden spara 8,8 miljoner kronor nästa år.Därutöver lägger majoriteten en generell besparing på alla nämnder på ytterligare 80 miljoner kronor. Sammanlagt sparas 160 miljoner kronor. De ger med ena handen och tar tillbaka med andra handen. Att tala om satsningar tycker vi är ohederligt.
Dessa årliga smygbesparingar i kombination med högre krav från de styrande politikerna gör att stressen hela tiden ökar för människor som jobbar i välfärden. Det är ingen slump att vi lever i en tid av lärarprotester, förskoleuppror och undersköterskeuppror. Som medborgare märker vi de gradvisa besparingarna varje gång vi inser att välfärden har blivit sämre utan att kunna peka exakt när det hände. Eller nu, under coronakrisen, när bristerna inom äldreomsorgen blottläggs för alla.
Utöver generella besparingar väljer majoriteten att höja priset på bussen för barn över 7 år, ungdomar och äldre över 65 år. Från januari kommer en enkelbiljett att bli 7 kronor dyrare för dessa grupper som redan har det tufft ekonomiskt. En obegriplig prioritering som slår hårt mot en ensamstående förälder som har förlorat jobbet under pandemin.
I Vänsterpartiets budgetförslag för 2021, “För en rättvis framtid”, tar vi ett samlat grepp för att bekämpa ojämlikheten. Förskolan, skolresultaten, fritiden, familjens ekonomi, familjens situation och framtida jobbmöjligheter. Allting hänger ihop och med en offensiv politik utan smygbesparingar kan vi vända utvecklingen. Därför satsar vi brett på välfärden, på att fördela resurser efter behov och på tidiga förebyggande insatser.
Allra mest satsar vi på individ- och familjenämnden där strama budgetramar har ställt till det ordentligt. Det går inte att spara på människor som behöver stöd, särskilt inte under en samhällskris.
Skolan spelar en nyckelroll för att alla västeråsare ska få samma möjligheter. Därför satsar vi 76,4 miljoner kronor på skolan och 38 miljoner kronor på förskolan inklusive pris- och löneökningar. Ett statsbidrag möjliggör att äldreomsorgen får 59 miljoner kronor extra efter en uppräkning för priser och löner med 31,2 miljoner kronor.
På sista raden får alla kommunala nämnder mer pengar med vårt förslag, jämfört med majoritetens förslag. Nu behövs mer resurser, inte fler applåder. Vi finansierar våra satsningar med en skattehöjning på 35 öre och sänkta löner för heltidspolitiker, inte smygbesparingar och höjda avgifter i kollektivtrafiken.
Med Vänsterpartiets politik får vi starkare sociala skyddsnät och tryggare, bättre livsvillkor för alla västeråsare. Låt oss minska klassklyftorna, bygga ut välfärden och öka framtidstron.
Det finns betydande problem på svensk arbetsmarknad som vi som samhälle behöver ta tag i. Mest tydliga är framväxten av otrygga anställningar som fungerar nedbrytande för både de individer som över tid är hänvisade till dem och för hela samhällets sammanhållning.
Forskning och erfarenhet pekar på hur otrygga anställningar medför sämre hälsa, svårigheter att säga ifrån mot risker och trakasserier, svagare kompetensutveckling. Det blir också svårare att få tag på en bostad och planera sitt liv. En ansvarstagande regering behöver ta tag i dessa frågor och skapa mer trygghet på arbetsmarknaden – inte mindre.
Den utredning som Centerpartiet och Liberalerna har fått regeringen att tillsätta och som presenterades i juni, levererar inga lösningar på det problemet. I stället föreslås så pass långtgående försämringar i skyddet för anställda, att de flesta i praktiken skulle bli utelämnade till arbetsgivarens godtycke.
LO, TCO och Saco försökte i stället att göra upp direkt med arbetsgivarna. Men regeringen tvingade facket att förhandla under hot: arbetsgivarna kunde ju alltid välja att lämna förhandlingarna och låta LAS-utredningen bli verklighet i stället. Det var ingen bra grund för en rättvis överenskommelse.
Nu kräver vi att Stefan Löfven drar tillbaka hotet om att utredningens förslag blir lag.
Vänsterpartiet kommer, precis som vi har sagt hela tiden, inte att ha något förtroende för Stefan Löfven som statsminister om han envisas med att låta C och L förstöra en viktig del av grunden för svenskt arbetsliv och samhällsliv. Vi kommer inte att acceptera att arbetsmarknaden blir mer otrygg. Sverige behöver fler trygga jobb, inte färre.
Författaren Patrik Lundbergs sommarprat gjorde ett starkt intryck på mig. Han ställde frågor som borde vara i centrum av samhällsdebatten. Varför har den förväntade livslängden ökat i alla grupper utom för lågutbildade kvinnor? Varför fick hans mamma det sämre när nästan alla andra i Sverige fick det bättre?
Nyligen presenterade Jämlikhetskommissionen sin 1 000-sidiga utredning ”En gemensam angelägenhet”. Där finns några av svaren, till exempel att den relativa fattigdomen i Sverige ökade från 7 till 15 procent mellan 1995 och 2017. Orsaken är skattepolitik som gynnat de som redan har och åtstramningar i välfärden som drabbat de som inte har.
Kanske var det därför utredningen försvann så snabbt från debatten. För regeringen och samarbetspartierna vill inte prata om klass. De vill inte prata om den ojämlika politik som har förts i Sverige de senaste decennierna och som de fortsätter driva.
Jämlikhetskommissionen skriver: “Jämlikhet har under lång tid fått stå tillbaka för andra politiska mål, men de snabba förändringar som ägt rum både i Sverige och i omvärlden motiverar en omprövning.”
I utredningen målas en dyster bild upp av ett land som inte längre har ambitioner att vara världsmästare i jämlikhet. Ökande klyftor, bostadsbrist, segregation och ett utbildningssystem som inte är likvärdigt. Globaliseringen spelar en viss roll men enligt utredarna är huvudorsaken politiska beslut som har fattats och politiska beslut som inte har fattats.
Skolan spelar en nyckelroll för ett rättvist samhälle. Liksom Vänsterpartiet drar Jämlikhetskommissionen slutsatsen att kommunaliseringen av skolan, friskolereformen och det fria skolvalet har lett till stora kvalitetsskillnader mellan olika skolor och kommuner. Även i Västerås breder klassamhället ut sig. Genom Västerås stads välfärdsindikatorer har vi lokalpolitiker en god kännedom om inkomstskillnader, vilka bostadsområden där arbetslösheten är lägst, vilka bostadsområden där ohälsotalen är högst och så vidare. Extra bekymmersamt är att skillnaderna mellan våra stadsdelar är tämligen permanenta.
Det är dags för en u-sväng i politiken. Vi behöver göra upp med klassamhället, inte förstärka skillnaderna. Men det kräver att vi slutar upp med stora skattesänkningar för de rika och utökade Rut-bidrag.
På ett lokalt plan behöver vi stärka skolan så att alla barn har samma förutsättningar att klara målen. Vi behöver bygga fler hyresrätter som vanligt folk har råd med i områden med stor andel småhus, villor och bostadsrätter. Men framförallt behöver vi ett statligt skattesystem som vågar omfördela resurser efter behov.
En av årets största tragedierär att så många har avlidit på våra äldreboenden. Under coronakrisen har bristerna i äldreomsorgen blottlagts för alla. Vi får allt fler äldre i Sverige och allt färre som jobbar inom äldreomsorgen.
Under decennier har arbetsvillkoren inom äldreomsorgen försämrats. En verksamhet som präglas av otrygga anställningar, hårt belastad personal och privata vårdbolag som gör vinst på våra gemensamma skattepengar. Pengar som behövs i välfärden
I juli pekadeInspektionen för vård och omsorg, IVO, ut fyrtio kommuner som står för nästan sjuttio procent av alla dödsfall i Covid-19 på äldreboenden. På fyra boenden i Västmanland beskrivs läget som extra allvarligt. En anledning är den låga bemanningen och den stora andelen vikarier.
För ju fler personer den äldre träffar, desto större är smittrisken. I exempelvis hemtjänsten träffar äldre med insatser i genomsnitt 15 olika anställda under en tvåveckorsperiod, enligt Socialstyrelsen. Det är inte rimligt. Vi behöver minska andelen personal som den äldre möter i hemmet radikalt.
Det är självklart inte personalens fel att smittspridningen har varit så hög i äldreomsorgen. Har du en otrygg anställning och behöver varje arbetstimme tar det emot att sjukskriva sig. Den ekonomiska situationen gör att man inte vågar tacka nej till jobb.
Därutöver finns all anledning att vara kritisk till bristen på skyddsutrustning och på klara riktlinjer vad gäller användningen av utrustningen. Arbetsmiljöverkets sammanställningar av coronarelaterade arbetssjukdomar visar inte överraskande att listan med drabbade toppas av undersköterskor, sjukvårdsbiträden, hemvårdsbiträden och liknande yrken.
– Anställa mer personal i äldreomsorgen, både på boenden och i hemtjänsten.
– Möjliggöra för att en majoritet av personalen får ta del av Äldreomsorgslyftet, vilket innebär att man på halvtid kan läsa till undersköterska med bibehållen lön.
– Öka ekonomiska satsningar på statlig och kommunal nivå.
– Återkommunalisera hemtjänsten. LOV:en (lagen om valfrihet) som öppnar upp för ett stort antal privata aktörer är extremt kostnadsdrivande.
Nu hoppas vi att fler partier inser vikten av förbättringar i äldreomsorgen. Satsningarna kan inte vänta. Vi måste börja prioritera trygghet för de äldre och goda arbetsvillkor framför privata vinster, skattesänkningar och utökade RUT-bidrag.
Coronakrisen blottlägger vilka brister och problem som finns i vårt samhälle. Trångboddheten, den ekonomiska ojämlikheten och åren av åtstramningar i äldreomsorgen är nu synliga för alla. Som vänsterpartist är det lättare än någonsin att rösta nej till miljonrullningen till Västerås flygplats. Våra gemensamma pengar behövs i välfärden.
Inför torsdagens kommunfullmäktige finns det en politisk majoritet för att påbörja en avveckling. Flygplatsen har kostat västeråsarna en halv miljard kronor de senaste 20 åren. Förra året var underskottet 24 miljoner kronor och 2025 beräknas underskottet vara 30 miljoner kronor. Därutöver behövs investeringar på cirka 150 miljoner kronor.
Att fortsätta ösa ner miljontals skattekronor i flygplatsen samtidigt som det saknas resurser i skolan och äldreomsorgen är inte seriöst.
Vänsterpartiets linje har varit tydlig länge. Inför valet 2006, när kostnaderna på flygplatsen började skena, satte vi ner foten. Västeråsarna ska inte vara med och subventionera andras charterresor, särskilt inte när det flitigaste flygbolaget på Västerås flygplats är antifackliga Ryanair. Det går inte heller att blunda för flygets negativa påverkan på klimatet.
Den senaste tiden har borgerliga partier, resursstarka grupper och företagare med egenintresse i flygplatsen kampanjat för att behålla flygplatsen. I debatten har de bland annat lyft fram att flygplatsen behövs för samhällsnyttiga ändamål. Det stämmer inte.
Trafikverket har pekat ut tio beredskapsflygplatser som har ett särskilt ansvar för bland annat räddningstjänst och ambulansflyg. Västerås flygplats finns inte med på listan.
Region Västmanland har sagt att en nedläggning inte påverkar sjukvården i någon större utsträckning. Vid akuta tillstånd sker transporter så gott som uteslutande med helikopter eller vägambulans. Vid stabila tillstånd och för organtransporter används flygplatsen väldigt sällan. Regionen lyfter fram att det finns flera närliggande flygplatser som sjukvården kan använda.
Eftersom flygbolag har haft svårt att få lönsamhet i avgångar från Västerås flygplats används flygplatsen idag huvudsakligen av mindre privata aktörer och flygskolor. De betalar marginella summor för att använda landningsbanan och har inte visat något intresse för att betala vad det egentligen kostar.
En avgörande faktor för att få intäkter och ordning på ekonomin är passagerare. I dag har endast 3 procent av planen som landar på flygplatsen resenärer.
Under flera mandatperioder har jag sett olika försök med ägardirektiv, handlingsplaner och delmål för att minska flygplatsens kostnader. Flera försök har gjorts för att få andra aktörer att vara med och finansiera. Många minns kanske också de kortvariga och kostsamma försöken med flygbolagen Wow Air och Next Jet. Fraktflyget som tidigare gav intäkter har flyttats och flygplatsbolaget har inte lyckats att få tillbaka det.
Ingenting har lyckats och ingenting tyder på att flygplatsen kommer att bära sina egna kostnader i framtiden. Det räcker nu och det har det gjort länge. Frågan är vad centerpartiet, moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna är villiga att betala för flygplatsen. Vad ska ni prioritera bort när vi beslutar om kommunens budgetar i framtiden?
Under våren 2020 har vi sett omfattande demonstrationer mot rasism runt om i världen. Den är närvarande i alla samhällen, även här i Sverige och i vår kommun.
Mordet på George Floyd i USA var inte en isolerad händelse som gjorde att människor till slut trotsade pandemin och gick ut på gatorna. Det var den sista droppen som fick bägaren att rinna över i ett land där människor har fått uppleva rasism i decennier. Där generationer före dem har fått uppleva rasism och där det finns en rädsla för att generationer efter dem ska behöva gå igenom samma sak.
Vi har länge sett hur rasismen har ökat även i Sverige i takt med att det har skett en normalisering av rasism. Men det är inte konstigt med tanke på att vi i våra beslutande församlingar har fler än ett parti som drar politiken till vad som kan liknas vid 50 nyanser av brunt.
Rasismen är inte ett importerat problem som vissa skribenter hävdat i debatten. Frågan är inte heller om rasismen i Sverige existerar eller inte. Rasismen i Sverige sitter djupt och är en stor del av landets historia. Att sluta prata om ras och i stället prata om färgblindhet är ignorant och privilegierat.
Vi borde prata om Sveriges roll i slavhandeln i Afrika. Vi kan fortfarande se spåren efter den i Ghana. Och varför frågar sig inte fler varför Saint-Barthélemys huvudstad heter Gustavia? Fler borde också fråga sig varför det fanns något som hette Svenska Afrikakompaniet. För att inte prata om rasbiologiska institutet. Listan kan göras lång och gör vi inte upp med detta så är vi fast i samma rasistiska mönster landet har haft i flera århundraden.
För oss i Vänsterpartiet är det här en av våra viktigaste frågor. Det antirasistiska arbetet står sida vid sida med vårt arbete för ett socialistisk, feministiskt och ekologiskt samhälle. Där alla människors lika värde är något mer än bara teori och vackra ord i policys.
Ett samhälle fritt från rasism är bara möjligt om alla jobbar tillsammans för att nå detta mål. Det kan inte endast ligga på personer som utsätts för rasism att ta den kampen, utan det måste göras i hela samhället och på alla nivåer.Därför la vi vid sista kommunfullmäktige innan sommaren en motion för att stärka det antirasistiska arbetet. Vi vill att det ska synas att Västerås är en antirasistisk kommun som menar allvar med vår värdegrund och människosyn.
Varje västeråsare eller besökare ska känna att de är här på lika villkor och aldrig uppleva att de behandlas annorlunda på grund av rasism. För att vi ska nå dit, där alla känner att de är här på lika villkor, måste den privilegierade majoriteten, som aldrig utsatts för rasism eller kommer att utsättas för rasism, vara med i kampen för att krossa rasismen.
Black Lives Matter-rörelsen visade verkligen vägen för antirasismen under den här våren. Det är upp till oss att tillsammans förvalta detta och se till att förändringar sker.
LAS-utredningen presenterar ett antal förslag som skulle innebära drastiskt försämrad anställningstrygghet för svenska löntagare. Utredningens förslag innebär bland annat att företag med färre än 15 anställda i det närmaste får fri sparkningsrätt. Dessutom ska alla företag oavsett storlek få göra fem undantag från turordningsreglerna.
Sammantaget innebär utredningens förslag att arbetsgivarnas makt stärks på bekostnad av arbetstagarnas trygghet. Vilka som kommer att drabbas hårdast av en urholkad arbetsrätt är tyvärr alltför uppenbart. Den som säger ifrån på jobbet kommer naturligtvis att sitta löst. Men också den som på grund av sjukdom eller ålder kanske inte längre kan jobba lika fort. Vad det kommer innebära på ett personligt plan, med de brister i sjukförsäkring och pensionssystem som vi ser i dag, är lätt att föreställa sig.
Men det här är inte förändringar som kommer att slå mot vissa grupper. Anställningstryggheten är något som angår oss alla. Om de här försämringarna går igenom kommer otryggheten att breda ut sig på våra arbetsplatser och provanställningar i praktiken att bli det nya normala.
För nyliberalerna i Centerpartiet och Liberalerna låter allt detta kanske som utmärkta idéer. I deras värld blir det nämligen fler jobb ju lättare det blir att säga upp folk. Naturligtvis måste vi se till att rädda och skapa jobb. Men det gör vi med kompetensutveckling, utbildning och riktade stöd som gynnar både företag och löntagare. Inte genom att göra det lättare att sparka ännu fler.
Som tur är så är det mycket få som tror på sådana här ideologiska experiment. Bara 10 procent av svenskarna tycker att anställningstryggheten borde försvagas. LO, TCO och Saco är också eniga om att det här är fel väg att gå. För utöver den osäkerhet som förändringarna skulle innebära för enskilda löntagare skulle de också undergräva fackens möjlighet att förhandla, och därmed också påverka stabiliteten och tryggheten på arbetsmarknaden som helhet.
Våra krav är alltså desamma som de fackliga centralorganisationernas – kasta utredningen i papperskorgen. I den mån arbetsrätten ska förändras ska det ske i samtal mellan arbetsmarknadens parter, på det sätt som redan gjorts under decennier. Sådana förhandlingar kan inte ske under hot. Och de kan inte föras med utgångspunkten att de ska leda till fler osäkra anställningar och mindre trygghet på jobbet.
LAS-utredningen är det största angreppet på Sveriges löntagare på årtionden. Om förslagen genomförs får Sveriges arbetstagare i praktiken livslång provanställning. Det kommer Vänsterpartiet aldrig att acceptera.
Kulturlivet i Sverige befinner sig i kris. I en tid då människor uppmanas att hålla sig hemma och på behörigt avstånd från varandra, finns det inget utrymme för att arrangera konserter, teaterföreställningar, litteraturfestivaler eller liveshower på det sätt vi är vana vid. Evenemang, efter evenemang behöver ställas in. Pandemin är ett faktum. Det kommer en tid post-Corona, när vi kan mötas upp igen på arenorna, men där är vi inte ännu. Till dess behöver vi hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem och hjälpa varandra att inte förblöda ekonomiskt. Det ska gå att betala hyra och räkningar; handla mat och inte förgås av oro under tiden. Vi ser ett stort behov av ett krispaket i miljardklassen för kulturen. Det brådskar.
Många av våra aktiva kulturarbetare frilansar; de är egenföretagare eller småföretagare och det finns inget trygghetssystem för majoriteten av dem. Det är en brist som måste få en långsiktig lösning framöver, men i det här läget handlar det om att lösa den akuta krisen. De gångna veckornas krispaket från regeringen och samarbetspartierna har varit bra och nödvändiga, men inte tillräckliga.
Det tål att upprepas; stora delar av kultursektorn nu står inför en ekonomisk katastrof och behöver få hjälp för att överleva fram till att publiken kommer tillbaka.
Vänsterpartiet har åtta förslag som vi vill få till stånd omedelbart:
Utöka stödet till konstnärsnämnden och författarfonden
Mer pengarna skulle ge frilansare utan rätt till a-kassa möjlighet att söka stöd och kompensation för inkomstbortfall på grund av avbokningar och inställda uppdrag. Dessa två instanser jobbar idag bland annat med att dela ut stipendier och ekonomiska bidrag till kulturutövare för att de ska få möjlighet att genomföra och utveckla sin kulturform, vilket gör att strukturerna för utdelning redan finns på plats.
Inrätta krismedel till kulturinstitutioner, arrangörer av kulturevenemang och fria grupper inom samtliga konstområden
Regeringen har redan pekat ut riktningen, vilket vi stöder, men vi vill höja beloppen det handlar om för att det ska få effekt. Detta för att de inblandade ska kunna hålla avtal och betala ut arvoden, ersättningar och löner till medverkande kulturskapare, men också för att täcka andra kostnader som uppstår till följd av Coronakrisen.
Omställningsstöd till centrumbildningarna
Dessa organisationer organiserar idag kulturutövare för att sedan kunna förmedla deras verksamhet till beställare. Denna insats skulle göra det möjligt att ställa om förmedlingsverksamhet till rådgivningsverksamhet under Coronakrisen.
Stärk kultursamverkansmodellen
Detta är en så kallad stimulansåtgärd för att regioner och kommuner ska kunna satsa på kultur under kris. Det innebär mer pengar till att till exempel boka framtida föreställningar och öka bidragen till det fria kulturlivet och ideella aktörer som tappat intäkter.
Mer pengar till dans- teater- och musikallianserna
Allianserna är idag en metod för att kunna erbjuda en mer trygg anställningsform för kulturskapare och fungerar därför som en arbetsgivaraktör i kultursfären. Mer pengar till dessa skulle göra det möjligt att täcka upp ekonomiskt för de inställda framträdandena, men även göra det möjligt att anställa fler.
Kompensation inkomstbortfall för de statliga kulturinstitutionerna
De statliga kulturinstitutionerna såsom Dramaten, Kungliga Operan och museerna har idag antingen inställd verksamhet eller väldigt få besökare. Deras ekonomi är i gungning. Mot bakgrund av det föreslår vi att de statliga kulturinstitutionerna ges en kompensation för inkomstbortfall.
Stöd till kulturinstitutionerna för digitala lösningar
Vi vill införa ett ekonomiskt stöd till digitala lösningar. Många kulturinstitutioner använder sig nu av kreativa digitala lösningar för att göra sina föreställningar och utställningar tillgängliga. Det kan vara livestreamade konserter eller digitala museivisningar. Vi ser ett behov av att uppmuntra och stöda helt nya lösningar som vi tidigare inte har behövt, men som många kommer vilja ta del av under coronatiden.
Pott till biblioteken för fler e-lån och utkörning
För att förstärka bibliotekens verksamhet och öka möjligheterna för allmänheten att ta del av bibliotekens utbud, föreslår Vänsterpartiet att biblioteken får mer pengar för att kunna utöka antalet e-lån och göra det möjligt med hemkörning av böcker från biblioteken till dem som inte har möjlighet att själv ta sig ut.
Vi är mitt uppe i en svår och osäker tid. Det gäller oss alla. Det krävs därför att vi samarbetar och stöttar varandra. Vårt behov av kultur kommer fortsatt vara stort. Nu om någonsin behöver vi kultur för att hjälpa oss att förstå vad det är vi går igenom och för att ge tröst i det mörka. Och sen, på andra sidan krisen, kommer kulturen hjälpa oss att reflektera och förstå en förändrad värld. Vi alla behöver kulturen, nu behöver kulturen vårt stöd.
I inlägget målar Liberalerna upp en mörk bild av den svenska skolan. De är “djupt oroade” och talar om ett misslyckande. Det Liberalerna dock glömmer skriva är en förklaring till varför skolan har försämrats. Kanske för att två liberala reformer – friskolereformen och det fria skolvalet – är grundorsakerna till att likvärdigheten och kvaliteten har försämrats, enligt skolforskningen. Kanske för att en majoritet av de som arbetar i skolan och folk i allmänhet är emot dessa liberala 90-talsreformer.
Vi tror inte heller på Liberalernas idé att peka ut särskilda områden dit staten behöver rycka ut med någon slags blåljusskola. Det är visserligen sant att många av Västerås grundskolor inte lever upp till det kompensatoriska uppdraget. I områden där föräldrarna har kortare utbildningsbakgrund har eleverna svårare att nå målen i skolan. Men det handlar inte om att vissa skolor är sämre än andra utan om att eleverna har med sig olika förkunskaper och får olika stöttning hemifrån. Det handlar också om underfinansiering som leder till att elevers rätt till kunskap inte kan ges efter behov.
Haddads och Lundbergs lösning, en “statlig kunskapsskola”, för tankarna till en gammaldags skolsyn präglad av katederundervisning, uppfostran och kontroll. Vår utgångspunkt är en helt annan. Vi vill att skolan ska utjämna klasskillnader, uppmana till kritiskt tänkande och ge alla barn likvärdigt goda förutsättningar i livet.
Det som behövs är ett rejält omtag där skolan befrias från vinstjakten hos privata skolföretag och systemet med skolpeng. Fokus ska i stället vara att resurser fördelas efter behov så att alla elever får undervisning av hög kvalitet. För att skolan ska lyfta behövs också mer pengar. Sverige har aldrig varit så rikt tidigare. Resurserna finns, men på fel ställen.
Västerås har haft en lång tradition av att inte satsa på skolan. Skolpengen är låg i förhållande till jämförelsebara kommuner. Liberalerna som är med och styr Västerås lyfter ofta fram alla miljoner de lägger på skolan men de “glömmer” alltid att berätta att de inte kompenserar skolorna för löne- och prisökningar. De bristande resurserna går bland annat ut över skolans mer komplexa uppdrag, till exempel demokratisk fostran.
Vänsterpartiet vill precis som Liberalerna se en statlig styrning av skolan. Kommunernas förutsättningar och engagemang för skolan varierar så mycket att det är till skada för både enskilda individer och samhället.
Vi tror däremot inte på Liberalernas halvmesyr där staten får ansvar för några få skolor men med fortsatt kommunal finansiering. Vi vill i stället se ett förstatligande av samtliga skolformer inom skolväsendet. Bara en sådan reform, i kombination med mer resurser, avskaffande av marknadsstyrningen och segregerande skolvalssystem kan öka jämlikheten och sammanhållningen i skolan.
Daniel Riazat (V)
riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesperson
