Författare: vasteras

Debattartikel publicerad i VLT den 21 september

Författaren Patrik Lundbergs sommarprat gjorde ett starkt intryck på mig. Han ställde frågor som borde vara i centrum av samhällsdebatten. Varför har den förväntade livslängden ökat i alla grupper utom för lågutbildade kvinnor? Varför fick hans mamma det sämre när nästan alla andra i Sverige fick det bättre?

Nyligen presenterade Jämlikhetskommissionen sin 1 000-sidiga utredning ”En gemensam angelägenhet”. Där finns några av svaren, till exempel att den relativa fattigdomen i Sverige ökade från 7 till 15 procent mellan 1995 och 2017. Orsaken är skattepolitik som gynnat de som redan har och åtstramningar i välfärden som drabbat de som inte har.

Kanske var det därför utredningen försvann så snabbt från debatten. För regeringen och samarbetspartierna vill inte prata om klass. De vill inte prata om den ojämlika politik som har förts i Sverige de senaste decennierna och som de fortsätter driva.

Jämlikhetskommissionen skriver: “Jämlikhet har under lång tid fått stå tillbaka för andra politiska mål, men de snabba förändringar som ägt rum både i Sverige och i omvärlden motiverar en omprövning.”

I utredningen målas en dyster bild upp av ett land som inte längre har ambitioner att vara världsmästare i jämlikhet. Ökande klyftor, bostadsbrist, segregation och ett utbildningssystem som inte är likvärdigt. Globaliseringen spelar en viss roll men enligt utredarna är huvudorsaken politiska beslut som har fattats och politiska beslut som inte har fattats.

Skolan spelar en nyckelroll för ett rättvist samhälle. Liksom Vänsterpartiet drar Jämlikhetskommissionen slutsatsen att kommunaliseringen av skolan, friskolereformen och det fria skolvalet har lett till stora kvalitetsskillnader mellan olika skolor och kommuner.   Även i Västerås breder klassamhället ut sig. Genom Västerås stads välfärdsindikatorer har vi lokalpolitiker en god kännedom om inkomstskillnader, vilka bostadsområden där arbetslösheten är lägst, vilka bostadsområden där ohälsotalen är högst och så vidare. Extra bekymmersamt är att skillnaderna mellan våra stadsdelar är tämligen permanenta.

Det är dags för en u-sväng i politiken. Vi behöver göra upp med klassamhället, inte förstärka skillnaderna. Men det kräver att vi slutar upp med stora skattesänkningar för de rika och utökade Rut-bidrag.

På ett lokalt plan behöver vi stärka skolan så att alla barn har samma förutsättningar att klara målen. Vi behöver bygga fler hyresrätter som vanligt folk har råd med i områden med stor andel småhus, villor och bostadsrätter. Men framförallt behöver vi ett statligt skattesystem som vågar omfördela resurser efter behov.

Anna Maria Romlid (V)
oppositionsråd

Debattartikel publicerad i VLT  1  sep 2020:

Coronakrisen blottlägger vilka brister och problem som finns i vårt samhälle. Trångboddheten, den ekonomiska ojämlikheten och åren av åtstramningar i äldreomsorgen är nu synliga för alla. Som vänsterpartist är det lättare än någonsin att rösta nej till miljonrullningen till Västerås flygplats. Våra gemensamma pengar behövs i välfärden.

Inför torsdagens kommunfullmäktige finns det en politisk majoritet för att påbörja en avveckling. Flygplatsen har kostat västeråsarna en halv miljard kronor de senaste 20 åren. Förra året var underskottet 24 miljoner kronor och 2025 beräknas underskottet vara 30 miljoner kronor. Därutöver behövs investeringar på cirka 150 miljoner kronor.

Att fortsätta ösa ner miljontals skattekronor i flygplatsen samtidigt som det saknas resurser i skolan och äldreomsorgen är inte seriöst.

Vänsterpartiets linje har varit tydlig länge. Inför valet 2006, när kostnaderna på flygplatsen började skena, satte vi ner foten. Västeråsarna ska inte vara med och subventionera andras charterresor, särskilt inte när det flitigaste flygbolaget på Västerås flygplats är antifackliga Ryanair. Det går inte heller att blunda för flygets negativa påverkan på klimatet.

Den senaste tiden har borgerliga partier, resursstarka grupper och företagare med egenintresse i flygplatsen kampanjat för att behålla flygplatsen. I debatten har de bland annat lyft fram att flygplatsen behövs för samhällsnyttiga ändamål. Det stämmer inte.

Trafikverket har pekat ut tio beredskapsflygplatser som har ett särskilt ansvar för bland annat räddningstjänst och ambulansflyg. Västerås flygplats finns inte med på listan.

Region Västmanland har sagt att en nedläggning inte påverkar sjukvården i någon större utsträckning. Vid akuta tillstånd sker transporter så gott som uteslutande med helikopter eller vägambulans. Vid stabila tillstånd och för organtransporter används flygplatsen väldigt sällan. Regionen lyfter fram att det finns flera närliggande flygplatser som sjukvården kan använda.

Eftersom flygbolag har haft svårt att få lönsamhet i avgångar från Västerås flygplats används flygplatsen idag huvudsakligen av mindre privata aktörer och flygskolor. De betalar marginella summor för att använda landningsbanan och har inte visat något intresse för att betala vad det egentligen kostar.

En avgörande faktor för att få intäkter och ordning på ekonomin är passagerare. I dag har endast 3 procent av planen som landar på flygplatsen resenärer.

Under flera mandatperioder har jag sett olika försök med ägardirektiv, handlingsplaner och delmål för att minska flygplatsens kostnader. Flera försök har gjorts för att få andra aktörer att vara med och finansiera. Många minns kanske också de kortvariga och kostsamma försöken med flygbolagen Wow Air och Next Jet. Fraktflyget som tidigare gav intäkter har flyttats och flygplatsbolaget har inte lyckats att få tillbaka det.

Ingenting har lyckats och ingenting tyder på att flygplatsen kommer att bära sina egna kostnader i framtiden. Det räcker nu och det har det gjort länge. Frågan är vad centerpartiet, moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna är villiga att betala för flygplatsen. Vad ska ni prioritera bort när vi beslutar om kommunens budgetar i framtiden?

Anna Maria Romlid (V)

Publicerades i VLT 3 juli 2020:

Stärk Västerås stads antirasistiska arbete

Under våren 2020 har vi sett omfattande demonstrationer mot rasism runt om i världen. Den är närvarande i alla samhällen, även här i Sverige och i vår kommun.

Mordet på George Floyd i USA var inte en isolerad händelse som gjorde att människor till slut trotsade pandemin och gick ut på gatorna. Det var den sista droppen som fick bägaren att rinna över i ett land där människor har fått uppleva rasism i decennier. Där generationer före dem har fått uppleva rasism och där det finns en rädsla för att generationer efter dem ska behöva gå igenom samma sak.

Vi har länge sett hur rasismen har ökat även i Sverige i takt med att det har skett en normalisering av rasism. Men det är inte konstigt med tanke på att vi i våra beslutande församlingar har fler än ett parti som drar politiken till vad som kan liknas vid 50 nyanser av brunt.

Rasismen är inte ett importerat problem som vissa skribenter hävdat i debatten. Frågan är inte heller om rasismen i Sverige existerar eller inte. Rasismen i Sverige sitter djupt och är en stor del av landets historia. Att sluta prata om ras och i stället prata om färgblindhet är ignorant och privilegierat.

Vi borde prata om Sveriges roll i slavhandeln i Afrika. Vi kan fortfarande se spåren efter den i Ghana. Och varför frågar sig inte fler varför Saint-Barthélemys huvudstad heter Gustavia? Fler borde också fråga sig varför det fanns något som hette Svenska Afrikakompaniet. För att inte prata om rasbiologiska institutet. Listan kan göras lång och gör vi inte upp med detta så är vi fast i samma rasistiska mönster landet har haft i flera århundraden.

För oss i Vänsterpartiet är det här en av våra viktigaste frågor. Det antirasistiska arbetet står sida vid sida med vårt arbete för ett socialistisk, feministiskt och ekologiskt samhälle. Där alla människors lika värde är något mer än bara teori och vackra ord i policys.

Ett samhälle fritt från rasism är bara möjligt om alla jobbar tillsammans för att nå detta mål. Det kan inte endast ligga på personer som utsätts för rasism att ta den kampen, utan det måste göras i hela samhället och på alla nivåer.Därför la vi vid sista kommunfullmäktige innan sommaren en motion för att stärka det antirasistiska arbetet. Vi vill att det ska synas att Västerås är en antirasistisk kommun som menar allvar med vår värdegrund och människosyn.

Varje västeråsare eller besökare ska känna att de är här på lika villkor och aldrig uppleva att de behandlas annorlunda på grund av rasism. För att vi ska nå dit, där alla känner att de är här på lika villkor, måste den privilegierade majoriteten, som aldrig utsatts för rasism eller kommer att utsättas för rasism, vara med i kampen för att krossa rasismen.

Black Lives Matter-rörelsen visade verkligen vägen för antirasismen under den här våren. Det är upp till oss att tillsammans förvalta detta och se till att förändringar sker.

Hawar Asaiesh (V)

Anna Maria Romlid (V)

Debattartikel publicerad i VLT den 8 juni 2020

LAS-utredningen presenterar ett antal förslag som skulle innebära drastiskt försämrad anställningstrygghet för svenska löntagare. Utredningens förslag innebär bland annat att företag med färre än 15 anställda i det närmaste får fri sparkningsrätt. Dessutom ska alla företag oavsett storlek  få göra fem undantag från turordningsreglerna.

Sammantaget innebär utredningens förslag att arbetsgivarnas makt stärks på bekostnad av arbetstagarnas trygghet. Vilka som kommer att drabbas hårdast av en urholkad arbetsrätt är tyvärr alltför uppenbart. Den som säger ifrån på jobbet kommer naturligtvis att sitta löst. Men också den som på grund av sjukdom eller ålder kanske inte längre kan jobba lika fort. Vad det kommer innebära på ett personligt plan, med de brister i sjukförsäkring och pensionssystem som vi ser i dag, är lätt att föreställa sig.

Men det här är inte förändringar som kommer att slå mot vissa grupper. Anställningstryggheten är något som angår oss alla. Om de här försämringarna går igenom kommer otryggheten att breda ut sig på våra arbetsplatser och provanställningar i praktiken att bli det nya normala.

För nyliberalerna i Centerpartiet och Liberalerna låter allt detta kanske som utmärkta idéer. I deras värld blir det nämligen fler jobb ju lättare det blir att säga upp folk. Naturligtvis måste vi se till att rädda och skapa jobb. Men det gör vi med kompetensutveckling, utbildning och riktade stöd som gynnar både företag och löntagare. Inte genom att göra det lättare att sparka ännu fler.

Som tur är så är det mycket få som tror på sådana här ideologiska experiment. Bara 10 procent av svenskarna tycker att anställningstryggheten borde försvagas. LO, TCO och Saco är också eniga om att det här är fel väg att gå. För utöver den osäkerhet som förändringarna skulle innebära för enskilda löntagare skulle de också undergräva fackens möjlighet att förhandla, och därmed också påverka stabiliteten och tryggheten på arbetsmarknaden som helhet.

Våra krav är alltså desamma som de fackliga centralorganisationernas – kasta utredningen i papperskorgen. I den mån arbetsrätten ska förändras ska det ske i samtal mellan arbetsmarknadens parter, på det sätt som redan gjorts under decennier. Sådana förhandlingar kan inte ske under hot. Och de kan inte föras med utgångspunkten att de ska leda till fler osäkra anställningar och mindre trygghet på jobbet.

LAS-utredningen är det största angreppet på Sveriges löntagare på årtionden. Om förslagen genomförs får Sveriges arbetstagare i praktiken livslång provanställning. Det kommer Vänsterpartiet aldrig att acceptera.

Linn Wegemo, ordförande Vänsterpartiet Västerås